madamenoire

För exakt en vecka sen hämtade jag min mamma på stationen i Helsingborg, Knutpunkten som hon kommit in till söndag 17/10 kl 23.30 från Borås som hon åkt från tidigare under dagen. Klockan 00.37 hämtar jag henne och vi åker upp mot Olympia för jag ska lämna av henne hos hennes väninna som hon ska sova hos. Vi pratar och tar igen oss eftersom det var flera månader sen vi såg, och hon var pigg och alert som vanligt, glad och frisk. Klockan 00.42 börjar hon sluddra, när jag ska fråga efter vilken väg som är bäst, det blir bara sluddrigt mummel som inte går att uttyda, en minut senare när jag redan valt att svänga höger får hon fram: -Vad konstigt det blev. Då har jag precis innan sett en reklam om stroke och fattar direkt att något inte står rätt till. Då står vi i korsningen som är precis in till lasarettet så jag svänger in där. Klockan 00.46 ringer jag min man för att han ska komma och hämta vår hund och han är där på 2 minuter efts vi bor nära, jag hämtar sjukhuspersonal och dom får in henne på en bår på 5 minuter efts hon nu varken kan prata eller röra höger sida, och nu har det alltså inte ens gått 15 minuter från att hon var stenfrisk. Hon åker in, jag smsar min bror och syster och brorsan är där på 10 minuter men syrran har inte fått smset så hon dyker inte upp. Flera läkare kommer och frågar flera gånger när alt hände och säger att hon är djupt medvetslös. Efter 3e gången har min man kommit tillbaka och lämnat hunden hemma och då berättar läkaren för mig, brorsa och Robert att mamma inte kommer att klara sig för hon har fått en omfattande hjärblödning som är så allvarlig och illasittande att det går inte att göra någonting. Dom hade rönkat henne direkt och bilderna skickades till Lund och experterna tillfrågades och allt gick inom 1h, och det kunde verkligen inte gått fortare. VI sitter bara som förstummade och har tagit in fakta som vi inte fattar.... fattar ingenting, allt är helt sinnessjut och upp och ner! Då ringer jag min syrra och då har hon inte fått smset eftersom hon sov så jag fick berätta där på telefon att mamma inte kommer klara sig, och det var då förts det började gå upp för mig! 1 månad från att bli 62, det är ingen ålder. Iaf så kommer syrran in och vi tre syskon stannar hos mamma några timmar för att ta in allt som hänt och säga hejdå. Just då ser det bara ut som hon vilar så det är skönt. Vi diskuterar donation ect vilket känns helt obsent efts hon inte är död än, men an kan kalla henne hjärndöd efts de bara tar några få minuter för hjärncellerna att dö när de inte får syre, och sen kan organen funka ett bra tag efter, till syret som pumpar från hjärnan tar slut med så börjar organen lägga av. Men när vi kom in till henne kanske kl 2.00 så var hennes puls runt 60 och efter 2 timmar var den redan nere på 30 så det gick fort... Hon låg och skakade, det är normalt men det betyder inte att hon är medveten eller så. Det konstiga var att när jag kramade henne så skakade hon till på ett helt annat sätt, väldigt läskigt eftersom alla de andra gångerna var de på samma sätt.. Det kändes ändå som om hon kanske var svagt medveten. Men hur stor är chansen att just när jag hämtar henne och ska skjutsa henne på mindre än 10 minuter och vi har inte setts på flera månader, då händer det. Jag hade kunnat vara på stationen i tid med vid halv och då hunnit lämna henne, vad hade hänt då!? Jag är iaf extremt tacksam för att jag fick en sista frisk stund med henne, och att hon slapp lida, bli orolig eller förstå vad som hände, och att jag var där för henne så hon slapp vara ensam. I och med hon lever ensam vet man aldrig hur länge hon kunnat lega om det hände hemma, iom hon är ute och reser hit och dit hela tiden. Men iaf, vilket CHOCK. 1 vecka har gått och det känns som igår. Och det känns som hon ska hämta sina grejer här i hallen snart. Men det gör hon aldrig. Och nu är det bara helt sjukt overkliga praktiska saker man ska ta itu med som man kan spy på. Jag är helt slut, psykiskt, fysiskt och emotionellt, jag orkar inte ens gråta. Jag orkar inte prata med någon, men samtidigt ska jag inte isolera mig för då blir allt bara värre... Det var exakt 10 år sen och 3 månader som min älskade bror dog, 20 år gammal, och nu spelas allt upp igen, JAG VILL INTE VARA MED OM DETTA: En dag i taget, jag älskar alla mina fantastiska vänner som är en familj för mig och som stöttar mig enormt nu, all kärlek till er! /Ledsen Milli